Humanisten och datorn. Vad är digital humaniora och varför är det viktigt?

Läsandet och revolution

Det första påståendet av Robert Darton (författar till The Case for Book) i intervjun av Rhys Tanter är intressant, nämligen begreppet revolution och dess tillämpning på digitaliseringen av humaniora och skrift överhuvudtaget. Han har rätt att termen revolution har drabbats av inflation till viss mån och att revolutionen är en långvarigare process än vad man först skulle tro. Men i och för sig så finns det ju en hel del historiker som idag hävdar att vi ännu inte sett alla konsekvenser av den kända franska revolutionen.

Darton hävdar att den ökade digitaliseringen kan leda till att det finns mer information tillgänglig för framtida forskare. Till viss mån kan det ju stämma om man tänker på mängden information som finns på internet. Gäller det mer personlig information kan det i mitt tycke hända att det går precis tvärtom. Själv använder jag e-reader mycket för att det sparar mycket plats hemma, hyllmetrarna blir färre. Böcker har dessutom inte samma värde som de hade tidigare, de övergår inte från generation till generation som förut. Forskare har ju i tiden lärt sig en massa om människors åsikter och tankevärld tackvare t.ex. boklistor i bouppteckning. Detta är ju ett element som kommer att försvinna, i och med att teknologin går så snabbt framåt och konsumentkulturen likaså, leder det ju till att man skrotar sina gamla teknologiska prylar i stället för att spara på dessa.

Intervjun med Darton behandlar också kritiken om hur människor läser idag. Många äldre är snabba att kritisera unga för deras sätt att läsa och behandla text och informtion. Darton säger också ” I’m often told ‘Don’t be naive, there are losses today in the way people read, especially when they read online’. The cover-to-cover deep reading that was typical of my generation when we were students is now almost extinct” vilket jag tycker att är intressant på flera plan. En sak som jag kanske skulle lyfta upp är ändå att läsandet aldrig har varit statiskt. Då skriftspråken utformades var det väldigt få som kunde läsa, sedan har det med katekeser och skolplikt evolverat till högläskunnighet. Det vad man kanske glömmer bort om man är medelålders från medelklassen är att i länder som USA har läskunnigheten trots landets akademiska framgångar ändå varit rätt låg på sina ställen. Med den digitala revolutionen hävdar jag att allt fler har större förutsättningar att bli ordentligt läskunniga.

Digitala humanister

Professor MarkMcDyter tar upp problematiken med humanistiska ämnen och deras varande eller icke varande i den nya allt mer digitaliserade världen. Han hävdar att det finns en skräck för att humaniora kommer att bli överflödigt i den nya världen. Hela hans problematisering känns lite överflödig i mitt tycke, det måste helt enkelt vara en generations fråga. Jag har aldrig känt någon skräck för att humanismen skulle gå sin grav till mötes på grund av digitaliseringen, då hade jag knappast börjat studera ämnet överhuvudtaget.

McDyter säger också ”The issue then is not whether the humanities will be ‘digital’; it is whether we will be masters of our own virtual house”, vilket delvis stämmer. Övergångsperioden kommer säkerligen att vara svår, vi befinner oss mitt i den nya processen då vi lär oss använda nya sökmetoder i gamla arkiv. I mitt tycke kan förändringen inte komma snabbt nog, vid besök till riksarkiven känner jag mig redan handikappad i förhållande till äldre generationer, vilken tidsödslande funktion att försöka slå upp vilken katalog man ska slå upp i för att hitta referenserna till var man ska söka. Jag tror inte kommande generationer kommer ha något som helst problem att vare sig bemästra den nya teknologin eller att kombinera humaniora med den digitala sfären.’’

Kodande humanister?

Professor Matthew Kirschenbaum tangerar något som säkert är aktuellt för många humanister idag. Många har sökt sig till humaniora för att de är mer intresserade av säg medeltiden än att bygga databaser och gott så. Det finns ingen lag på att alla måste vara multifaceterade talanger. Kirschenbaum hävdar att framtida studenter måste vara mer hemmastadda i olika miljöer eftersom ”Virtual worlds will be to the new century what cinema was to the last one and the novel to the century before that” och att det är en form av allmänbildning att kunna röra sig i dessa olika miljöer.

Jag tycker att det är viktigt att också humanister kan använda sig av alla hjälpmedel som det finns tillgängigt så att man i sin framtida forskning inte måste känna sig begränsad. Däremot är jag också en stor förespråkare av individens rätt att själv bestämma om den vill ha dessa hjälpmedel eller inte. Jag tror inte att det blir hemskt mycket bättre att man tvingar studenter att sitta och konstruera databaser och koda om det inte är något som lockar. Det är klart att man inte kan förstå fördelen om man inte har blivit erbjuden möjligheten att försöka, men hur mycket är på läroverkets ansvar och hur mycket är individens ansvar?

Avslutningsvis tycker jag att intervjun med Darton var mest intressant och välskriven. Särskilt Kirschenbaums syfte med sin text tyckte jag var svårfångat och till slut tedde texten sig främst som en hyllning till det enga kunnande och det egna digitala mognandet. Det framgår säkert tydligt av min text att jag tycker att digial humaniora är viktigt och en del av moderna humanisters värld. Problematiseringen känns inte så relevant för mig personligen. Det är klart att kommunikation mellan människor alltid kommer att vara i ständig förändring.