Kurs feedback

Egentligen behvöde jag ju inte gå den här kursen eftersom jag började förrän den här kursen blev obligatorisk. Det enda jag egentligen har att invända till kursen är att jag hade önskat att den omfattade mer verktyg som är relevanta också i studieskedet. Jag tycker att den gott kunde omfatta lite informationssökning så att särskilt studerande i prosemiskedet kunde veta mer om databaser och vilka verktyg som historiker har nytta av. 

Jag har gått Kristinas kurs den enda gången som den ordnades specifikt för historiker och nu efteråt när man vet att den inte har gått på nytt så känns det som en lottovinst. Om de två kurserna  kunde gå koordinerat tycker jag det skulle vara bäst, då vet studerandena lite mer om databaser i praktiken för jag tror att jag var den enda som hade gått kursen från studerande och jag tror att jag förstod lite mera av vad som sades på timmen när det gäller sökfunktioner etc. Dessutom tycker jag att det skulle vara väldigt viktigt att det finns mer undervisning om hur man kan använda de olika digitala hjälpmedlen som finns. Det är helt onödigt att man är "oläskunning" i vissa delar av det moderna samhället bara för att man studerar humaniora.

Det är förstås meningen att man ska gå informationssökningskursen så fort som möjligt men i praktiken blir det ofta sånt som man går till sist. Att binda det samman med en obligatorisk kurs tror jag skulle gagna alla. 

I övrigt tyckte jag att deadlinen för bloggandet var lite för strikta, kanske inte tidpunkterna men vitsordsböterna var lite väl hårda. Jag tycker att det kunde ha räckt med att man fick avdrag på vitsorden i stället för att det blev en automatisk halvering. I mitt fall så glömde jag en gång att ladda upp en färdigt skriven text och i ett annat fall glömde jag helt bort att deadlinen var så tidigt på söndagen. I det senare fallet hade jag ingen lust att överhuvudtaget satsa på uppgiften för jag visste att skillnaden med att prestera ett gott arbete och ett dåligt arbete var minimal då det ändå i bästa fall endast kunde ha blivit en 2,5 i vitsord enligt "den nya skalan". Oinspirerat arbete gör väl varken studenten eller den som måste läsa igenom texten glad?

Open Access/ fri tillgänglighet

Jag missade tyvärr sista veckans föreläsningar på grund av feber så jag känner mig lite handikappad inför veckans blogginlägg.

Egentligen har jag inte använt mig av Open Access förutom till Stockholms källan uppgiften då vi snabbt bekantade oss med licenser på timmen för att försöka förstå hur källan fungerar. Jag tycker Open Access är en fin filosofi, så länge det det används på rätt sätt. När det nu gäller att kopiera andras material olovligt så är det väl alltid en risk, oberoende av publiceringsmedium. 

Helsingfors Universitet har en policy om Open Access och det verkar som en intressant idé. Jag tycker att det tillgänglighet åtminstone för studenter är väldigt viktigt. Det har jag visserligen bloggat om tidigare men jag tycker att tillgänglighet till information och studiematerial är väsentligt och dessutom ett lätt sätt att konkurrera med andra läroverk. Ideligen idag debatteras det ifall Finland borde uppbära terminsavgifter för studerande utanför EU och även om jag inte vill att man undervärderar kvaliteten på det egna universitetet så är det ändå ett faktum att Finland inte är så lockande för utländska studerande. Våra trumfkort är gratis utbildning, våra stöttestenar hög övriga omkostnader som hyra och mat etc. Mitt biämne är Nordamerika studier och en Fullbright professor som jag hade var rätt så upprörd när han insåg att det inte i vårt universitet var kutym att studerande köpte alla professorns verk som kursmaterial utan att det borde finnas antingen som elektronisk kopia eller som lånebok på biblioteket.

När jag studerade i Auckland så var terminsavgifterna skyhöga och dessutom förväntades man betala för ett kompendium med all kurslitteratur. Kompendiumet var visserligen jätte högklassigt och det var ett praktiskt system. Tidigare hade det dock hört till terminsavigfterna så många var väldigt missnöjda med att nu tvingas betala för materialet. Visserligen var det frågan om några tior, mycket för en studerande men en droppe i havet om man betraktade hela summan som utbildningen kostade. 

Min poäng som jag försöker komma till är att jag inte tycker att man ska försöka tjäna pengar på studerande i det här fallet eftersom ju mer kunskap som man kan skaffa sig problemfritt destu bättre för framtida forskning. En princip som jag tycker har varit väldigt fin i Finland är att det inte ska kosta någonting att lära sig, den som vill skaffa sig kunskap ska kunna göra det. Open Access passar super bra in i det här konceptet. Sen är det förstås en annan diskussion att man inte ska behöva som privatperson ge sitt arbete gratis, men nu försökte jag se på saken ur en studerandes synvinkel. När det gäller övrigt material så tycker jag att Stockholms källans princip över att material som inte används för ekonomisk nytta omfattas och får användas fritt. Jag tycker att mera bilder etc kunde finnas att tillgå till elektronisk från statliga arkiv.

Problem i databas

Texten handlar om problem i databas, diskrepansen handlar om olika register som ger olika utslag för stupade i inbördeskriget 1918. Diskussionen belyser enligt mig bra hur vridet ett register kan bli och betydelsen av en allmänt vedertagen linje som definierats av proffs. 

En som deltagit i projektet svarar på emeritus professor Rasilas kritik, bland annat med att Rasila inte verkar veta att databasen finns i en utökad version på Riksarkivet. Kanske det inte har stått i nätversionen, då det ju vore ganska orimligt att en som inte är inblandad i projektet kunde veta detta.

Jag frågar mig också varför projektet till exemepl inte kontaktat Rasila för att utveckla databasen då han ändå har skrivit en avhandling i ämnet, i stället för att kritisera Rasila för att han inte tagit kontakt och bett om ändringar då projektet höll på.

Jag orkade inte läsa hela diskusionen för jag tyckte att den inte fördes med god ton. Nu är jag ju inte som studerande så insatt i hur forskare diskuterar med varandra i "den riktiga världen" men jag tyckte att Westerlunds svar på tal var onödigt tillrättavisande och försvarande, inte ett värdigt svar till en emeritus professor. Det är bra att svaret är strukturerat med underrubriker så man kan läsa det enligt kategorier, men tonen i debatten förvåndade mig ändå.

Jaja, man är väl inlindad i bomull då. Kanske det för projektet kändes som en för stark attack från Rasilas sida eller något. Det verkar ju som om de olika parterna inte överhuvudtaget har kännedom om vad den övriga har sysslat med.

Finna Beta version

Finna Beta verkar som ett bra verktyg. Först när man loggar in på sidan så kanske den inte ser så mycket ut som ett sökverktyg. Själva sökverktyget är inte i fokus åtminstone på min bärbara utan det är headern som tar mest plats och uppmärksamhet. Kanske det är därför det tar en stund innan jag blir ivrig och inser att det här kanske har något värde för mig. 

Funktionell layout tycker jag är väldigt avgörande. Många databaser är fula, det behöver de inte nödvändigtvis vara, men layouten får inte stjäla uppmärksamhet från funktionaliteten. 

Jag testar först med ett enkelt sök ord "Gustaf Mauritz Armfelt", vyn som kommer upp är helt trevlig. Första bilden har en thumbnail på en målning. Resten visar tomt. Synd att man inte kodat in pärmarna som t.ex. på Stockholmskällan vilket kan tyckas vara onödigt men egentligen är ett hjälpmedel. Det hjälper inte endast sidans visuella uppläggning utan underlättar också ifall man söker efter ett verk att veta hur det fysiskt ser ut.

På vissa listningar finns det en grön boll där det står "Saatavissa", jag vet inte om den inte uppger nationalbiblioteket för t.ex. Ramels biografi för att jag sitter och pantar på verket här hemma, men Finna uppger att det endast skulle finnas som läse-exemplar i Jyväskylä. (Helka hittar fyra kopior). Beståndsuppgifterna är också gömda rätt långt ner så att jag först tror att de saknas helt och hållet. Det tycker jag inte är optimalt, det kunde ju t.ex. finnas än rad bland de kortfattade uppgifterna om var det finns en ledig och sedan en länk som automatiskt styr webbläsaren ner till beståndsuppgifterna.

Sökfunktionerna. Vill man utöka sin sökning så glömmer den det ursprungliga sökordet, vilket jag alltid tycker är irriterande. Söker jag på "Armfelt AND Italien" ger den två utslag. Rainer Knapas bok och Engmans recenssion i Historisk Tidsskrift. Klickar man på Knapas bok styrs den automatiskt igen till beståndet i Jyväaskylä. På sökresultatsidan kan man ändå se att den finns i Fennica och klickar man på den så står det att det finns en som är för läsesalsbruk. Jag är nu lite förvirrad. Jag har också den boken från nationalbiblioteket hemma, varför dyker inte den upp? Varför dyker inte original arkivbeståndet också upp?

Finna verkar som sagt väldigt bra, men jag är lite konfunderad över vad som dyker upp och varför.

Infografik, Google Maps

Jag använde mig av Google Maps funktion där man kan göra en egen karta. Jag håller på att gå igenom Gustaf Mauritz Armfelts resedagbok från hans Italienresa med Gustaf III. Jag bestämde mig för att göra en karta över hans färd. 

Kartan kan beskådas här

Verktyget hade både bra och negativa sidor. För en vetenskaplig undervisning skulle jag inte använda det här verktyget med för vetenskaplig forskning, snarare för en muntlig presentation för att belysa resans gång. Jag tyckte inte att softan fungerade värst bra, vissa punkter som jag satt i början försvann i hälften av mitt arbete och det var lite krångligt att zooma in och ut och samtidigt inte kollra bort kartan helt och hållet. Att sammanbinda punkterna fungerade inte alls. Kartan blev också mycket liten när man hade större områden och därför valde jag att inte göra kartan i ett för hela resan utan endast resan Stockholm-Verona.

Förvånansvärt bra hittade jag ändå de olika städerna och det som var positivt för mig var att den ofta visade kända sevärdheter som slott på orten. Många av slotten var ju sådana som Armfelt eller i alla fall Gustaf III besökte.

Sen så ser ju verktyget helt ut som de vanliga kartorna på Google Maps så det kanske inte är så trovärdigt i en presentation. Kanske jag skulle söka efter ett mer professionellt verktyg till en presentation på universitetet.

Ett annat verktyg som jag funderade på var en av tidslinjerna som kunde vara vettigt för min egen forskning, men å andra sidan så tror jag att jag får mer ut av det i det här skedet att skriva in citat i Excel. Men ifall jag ska göra någon form av presentation i framtiden så kan det vara relevant.

Bamboo Dirt/ digitala verktyg

Webbsidan Bamboo Dirt verkar som en bra sida ifall man söker efter någotslags verktyd. Jag bekantade mig med de olika slag organisationsverktygen som sidan erbjöd av gratis verktygen. Många krävde att man skulle skapa sig en användar profil och det skulle jag nog endast göra om jag verkligen velade hade nytta av något program för jag är ganska selektiv till vad jag vill ge mina uppgifter till. Tycker inte om att registera mig på en massa olika sidor och få en massa onödiga mail. 

I övrigt tyckte jag om att verktyget sorterade aleternativen enligt många olika kriterier så det är nog lätt om man vill hitta ett specifikt sorts program som passar för just det ändamålet som man söker efter. Ett av organisationsverktygen för organisering av data som programmet erbjöd är Dropbox. Jag har dropbox installerat på min dator men aldrig riktigt använt mig av tjänsten. Jag visste att det är en slags digital hårdskiva/sparutrymme. 

Jag testade dropbox med att göra en backupp av mina mobilbilder. Det fungerade helt bra och man kan också ha Dropbox att automatiskt kopiera filer från någon specifk maskin direkt då man loggar in, t.ex. från en extern hårdskiva eller ett USB-minne. Dropbox är säkert ett bra verktyg för att spara saker på annat ställe än den egna maskinen, det är ju viktigt att inte ha alla backup filer på samma dator om något skulle hända. 

Jag vet ändå inte hur mycket jag skulle lita på Dropbox då det ändå är en utomstående som använder tjänsten. Jag tror att om det gäller gradu eller dylikt så skulle jag hellre sätta det på en eller fler USB/hårdskiva etc. Dropbox kunde däremot vara bra om man vill dela med sig av större filer till någon annan eller på något annat ställe, tex. resa eller på en föreläsning. Ännu en negativ aspekt med Dropbox var att utrymmet som man automatiskt får inte var så stort. Jag skulle till exempel inte kunna sätta en backup på alla mina digitala bilder på Dropbox för utrymmet skulle inte räcka till.

Video

I uppgiften står att vi ska se på "videon" nu är jag lite osäker om du menade videon vi såg på timmen eller den andra om Ngram. Jag utgår från att det i uppgiften avses videon med Ngram. Videon var ett intressant exempel på digitalisering och kvantifiering av data.

En del av problematiken kommer ju upp redan i videon, dvs skillnader mellan olika sätt att skriva ord och hur digitala program tolkar den informationen som de digitaliserar. Ordet best ser ut att vara stavat beft i den gamla skriften. En historiker skulle transkribera det till best men ett program kan inte föra det förrän den har blivit lärd/ kodad till det. Likadana problem finns det ju mycket av. 

Ett annant problem har också och göra med t.ex. Reinhar Kosellecks begreppshistoria. Ett begrepp eller ett ord är inte det samma genom tiderna. Det är svårt att veta vad olika tider exakt har menat med olika ord. Exempelvis Barbar, viking eller bärsärk är ord som bra belyser hur olik mening dessa har haft. Nu är dessa ord ju sådana, åtminstone de två senare, som tyvärr inte finns så mycket i skrift och det är också ett av problemen med hur man ska tolka orden. Vi vet inte vad 1300-talets nordbor avsåg med ordet Viking exakt, eftersom deras kultur var muntlig. Således kan man få helt fel bild av hur vanligt ett ord var om man endast undersöker den kvantitativa förekomsten i skrift.

I övrigt tycker jag nog att man kan göra litteraturforskning med likadana verktyg men man måste också använda sig av andra metoder för att komplementera.

Kvantitativa metoder

När det gäller kvantitativa metoder och humanism så är ett av de bästa exemplen jag kommer på Thomas Mckeowan, läkaren och historikern som undersökte dödsorsaker i Storbritannien och kvantifierade resultaten. De flesta som studera medisinsk historia är ju antingen pro Mckeown eller emot. Jag tycker att det är ett bra exempel på fördelarna och nackdelarna med att använda kvantitativt material i historieforskning.

Tittar man snabbt på grafen så kan man ju se att tuberkolos som dödsorsak i Storbritannien var på nedgång redan innan man började vaccinera. Ser man endast på grafen så kan man dra förhastade slutsater om preventiv allmän hälsovård i England. Mckeowns teori har ju använts felaktigt av till exemepl ekonomer för att dra paraleller till dagens hälsovård och det är vid sådana tillfällen då kvantitativ data blir farligt för historia.

 

Kvantitativa analyser kräver i mitt tycke mer av forskaren än kvalitativa. Man måste kunna utläsa materialet på rätt sätt och dessutom presentera materialet rätt så att man inte förvanskar resultatet. Själv använder jag gärna kvantitativa metoder där det är möjligt. Jag tycker om att ordna data i exel och PSAW.

Stockholmskällan

Här följer en sammanfattning om Stockholmskällan som vi presenterade på lektionen.

Stockholmskällan samlar material om Stockholm från dess olika samarbetsparternes, exempelvis Stadsmuseet, Stadsarkivet, Stadsbiblioteket, Spårvägsmuseet, Stockholms företagsminnen och Kungliga Biblioteket. Sidan är främst menad som ett läromedel för skolor i Stockholm, både på gott och ont. Det positiva är att sidan är mycket lätt använd, det mer negativa ur en historikers synvinkel är att materialet är rätt så förenklat. Utöver skolklasser etc så skulle jag säga att materialet avgör vad man kan ha för forskningsfråga, hittar man tillräckligt med jämförbart material så kan man säkert skriva en pro semi uppsats eller dylikt, men kanske den ändå lämpar sig bäst för amatörhistoriker eller som tidsfördriv.

Stockholmskällan är en bra inkörsport för den som vill forska om Stockholm på olika nivåer. Det som jag tycker är bäst är att det är frågan om material som finns under en Creative Commons licens så förutsagt att man citerar källan och inte använder materialet för kommersiellt bruk så kan man använda sig fritt av det vad man hittar.

Hållbarheten för materialet som digital källa är gott, förutsagt att man själv är uppmärksam och antecknar arkivnummret som finns uppgett på sidan. Med dessa nummer ska man nog hitta materialet på nytt i det aktuella arkivet. Däremot finns det ingen permanent länk eller URN så jag skulle nog hellre referera till de fysiska föremålen i arkiven. Stocholms stads olika instanser har nog satt mycket pengar på att skapa sidan och byga databasen så jag skulle nog tro att den finns kvar ett tag ändå.

Jag tycker Stockholmskällan var rolig och det kan nog hända att jag återkommer till den för att slå upp något smått och gott.

Bild från Stockholmskällan helt enligt CC copyright reglerna.

Ännu om arkivering

Ännu en kort tanke om arkivering som just slog mig. Jag tycker egentligen att det skulle vara bra om det fanns en ännu effektivare arkivering av internet. Då kanske folk skulle tänka efter mer vad de skriver på internet. Ifall det fanns arkiv så skulle det också vara lättare att få fast folk som t.ex. skriver saker som kan räknas som hets mot folkgrupp eller dylikt.

Jag inser ändå att det är totalt omöjligt. Dels för att det skulle ta så otrolgit mycket plats. Men jag är säker på att det skulle göra internet till en trevligare plats. 

Jag undrar förresten hur Library of Congress sparar sina tweets? Hur hållbart är månne deras arkiv? Att läsa igenom rapporten om twitter påminde mig om min praktiktid på kongressen, rekommenderar besök på biblioteket för alla som rör sig ens nära trakten av DC. Det var ett av mina absoluta favoritställen!

Finska nationella internetarkivet

Hann in till biblioteket i sista stunden innan personalen avslutade sin närvaro i norra läsesalen. Vilket var tur för det angavs ingenstans vilka av datorerna som man kunde använda för att få tillgång till de digitala arkiven. Dessutom krävdes det något slags lösenord för att komma in på datorn så värst tillgängligt var det inte.

Jag försökte först få tag på den finlandssvenska bloggportalen Ratatas sidor men dessa fanns inte kopierade. Arkivet var ganska tungsökt, det vill säga det tog en stund för sökorden att ladda. Jag försökte sedan istället med Papper, som ju först var en gratistidning och sedan slogs ihop med Peppar och utvecklades till en bloggportal och community för att sedan läggas ner för ca ett år sedan. Hela Pappers utveckling verkade finnas samlad i arkivet i diverse nedslag. Egentligen var det ganska oregelbundna sidor som fanns sparade. Vissa gånger flera gånger i månaden och vissa månader ingenting. Papper utkom ju som tidning ca en gång i månaden om jag minns rätt så rimligtvis borde ju det nya numret som kom ut också i pdf-format på internet finnas att tillgå till. Webbläsaren Firefox orkade väldigt dåligt ladda upp sidorna så värst imponerad var jag inte. Jämförde också med HBL, i 2011 fanns det nedslag så gott som varje dag medan t.ex. 2012 fanns det sparat endast till april. Inget nedslag ännu för 2013. HS hade inga nedslag 2012!! Mycket 2011.

Internet Archive var jätte roligt. Fast det var tur att jag också hade kollat HBL för av någon anledning ville arkivet inte visa Pappers gamla sidor. Det var lite tråkigt för jag satte ganska mycket tid på att surfa på Pappers sidor. HBL fanns ju däremot på webben långt före internet var en del av nyhetsflödet och det var roligt att se vad för sorts information som fanns på sidan. Det var ju inte frågan om nyheter utan mera information som gällde prenumerationer m.m. Hemsidan påminde mer om en telefonkatalog än en nyhetskatalog. Man såg bra på den lilla grafen i headern när det började hända mer på sidan. Ratata som inte fungerade i det finska arkivet fungerade i stället nog på Archives så ur den synvinkeln är det ju bra också för finska sidor att det finns mer än ett alternativ.

Jag tyckte om båda tjänsterna, men Internet Archive var nog mycket mer smidigt uppbyggt och krashade inte alls lika mycket som den finska motsvarigheten. Fast personalen på biblioteket sade att deras expert på ämnet skulle ha kunna förklara bättre så kanske det skulle ha fungerat bättre med exempelvis Internet Explorer?

Arkiv för socialmedia

När det gäller twitterarkiv fick en mening i WP texten mig att särskilt tänka till.

“It’s pretty raw,” Dizard said. “You often hear a reference to Twitter as a fire hose, that constant stream of tweets going around the world. 

Det påminde mig om den här streamen, som dokumenterar varje gång någon tvittrar något homofobiskt eller som missanvänder "homobegrepp". Det är ett projekt som mycket tydligt realiserar dels hur mycket det faktiskt tvittras världen över men också hur mycket skit det finns på sociala medier.

Däremot tycker jag att det är jätte bra att Library of Congress har ett dylikt projekt, det kommer att vara jätte värdefullt för forskare i framtiden, även om det inte skulle vara öppet för allmäneheten. Via liknande arkiv för Internet Archive kan man ju komma åt delar av forum, förutsatt antar jag att det inte behövs lösenord för att komma in i tjänsten? Det talades ju på föreläsningen om att åtminstone det finska arkiveringsprojektets robotar måste släppas in men nu minns jag inte om det gäller för det här andra projektet också.

Idag känns det ju att det skulle vara värdefullt att kunna spara chatrooms etc för att kunna dokumentera hurudan "fiilis" det är i riket. Tänker nu t.ex. på Hommaforum (hoppas det nu inte hittar några extremister till bloggen via detta sökord!)

Facebook har ju sitt eget arkivsystem som tycks spara mer än användare förstår och skulle vela. Men det vet man ju inte heller hur öppet det kommer att vara för forskare i framtiden. Jag vet inte heller vad jag anser om det, många har ju gjort egna val för att bevara sitt privat liv så det borde inte få vara allt för öppet allt för snart anser jag.

Arkivering i det här fallet är nog en så knepig fråga just i och med att det finns sååå mycket dynga på nätet! Jag tror inte att folk inser hur mycket som arkiveras. När jag gick igenom Ratata på webb archive så slog det mig att framsidan också skärmdumpats fler gånger, där också delar av mina egna blogginlägg framkommit. För att inte tala om att min egen blogg också finns där, visserligen endast tre gången men ändå (http://web.archive.org/web/*/http://jooles.ratata.fi) Kanske det ändå är bra att mamma ibland kommenterar om hon tycker att jag har skrivit något "dumt" på bloggen, även om det ändå är småsaker som det brukar gälla. Men där finns ju i vissa fall hela bloggen för framtida arbetsgivare att läsa igenom...

Inlägg

Insåg just att jag har glömt att uppdatera dagens blogg, jag har texten på min dator hemma så jag kan tyvärr först lägga upp den senare ikväll. Besökte nationalbiblioteket redan på  torsdagen och skrev uppgiften då i word och glömde sedan glatt bort att lägga upp det. Suck!

Bibliotekets dator var väligt långsam så jag tyckte inte att det var värst effektivt att gå igenom arkivet, men mer om det alltså senare ikväll!

Audiovisuellt material

Thompsons och Brodwells artikel om digitala arkiv väcker en intressant tanke. Det gäller egentligen allt historiskt material, vad är egentligen skräp och vad ska man bevara? Själv håller jag för tillfället på att gå igenom de flesta av mina egna lådor för att tömma och slänga. Jag har en tendens att spara på allt och försöker successivt bli en mera städig person genom att slänga bort det onödiga. Det är inte lätt. Som en historiker så tänker man ju också mycket på att det material som forskare oftast saknar är den vanlige medborgarens historia. Fast jag slänger nog bort det mesta ändå, annars blir det inte till någonting. Några brev från barndomen har jag sparat, i framtiden kommer knappast mina egna barn att ha brevvänner eller dylikt, och ifall de har det så är det högst antagligen digitalt och glöms bort nånstans på deras första e-post adress (som antagligen heter något i stil med angel_fire / princess_sunshine eller vad man nu hade för cool adress i lågstadiet.)

Den kontakten som jag har till äldre audio eller audiovisuellt material är väl främst att jag ibland har lyssnat på Lördax i Radio Vega där de spelar upp gamla intervjuer, bland annat från sin serie om gamla dialekter i Svenskfinland. Det var någonting som man förstod att göra, att till exempel åka ut till skärgården och intervjua de sista representanterna av gamla dialekter. Det är då frågan om samma YLE Arkiv som finns på vår länklista. Jag kan tänka mig att det är ypperligt forskningsmaterial för en språkvetare eller dylikt.

När det gäller det audiovisuella (forna filmarkivet) så är det ingenting som jag personligen har bekantat mig med. Det finns ju en lagstadgad plikt för filmmakare i Finland att spara original inbandningarna m.m. Så arkivet är ju också enormt. Genom dessa åtgärder så sparas ju en del av materialet till kommande generationer, men det är ju förstås ett urval som inte är komplett. Nu för tiden så är ju gamla hemvideon, även de mest triviala, från sextiotalet superb underhållning. Det samma gäller ju våra hemvideon, men tyvärr är det ju inte lika hållbart, för även om film förstörs lätt så är det ändå lättare att behandla gammal film än gamla digitaliserade filer. Det kan vara otroligt svårt att komma åt materialet. Jag fick en videokamera av min pappa för några år sedan och tiden har sprungit förbi den med stormsteg, på min nuvarande dator finns till exempel ingen port att sätta in rätt sladd. Dessutom påstår min man att min smarttelefon har bättre kamera än min "gamla" videokamera. Vilket känns intressant, när jag gifte mig 2010 filmade min bror in hela vigseln på samma filmkamera som hans första steg filmades med. Min kamera är nog inte lika seglivad.

Kanske det borde finnas någon sorts uppsamlingsserver där man kunde dumpa gamla hemvideon för framtida forskning?

Annars är Statens konstmuseums digitalisering av Eero Järnefelts sketchbok något av de snyggare projekten jag sett, även om min lilla skärm kanske inte återger projektet med den bästa skärpan.

Digitalisering av text

Jag tycker att torsdagens föreläsning diskuterade text digitalisering rätt så uttömmande. Digitaliseringen har både för och nackdelar. Den största fördelen är förstås att det det kan göra material mer lätt tillgängigt och förkorta avstånd. Ifall man studerar i Finland och ska göra något mindre forskningsarbete som kandidatavhandlning eller gradu har man inte samma möjligheter som mer etablerade forskare att resa efter sina källor. Detta kan onödigt begränsa vad man kan göra. På det sättet blir digitalisering  en mycket positiv sak.

Negativa aspekter som vi diskuterade var bland annat sökbarheten. Gör man digitaliseringen bra som t.e.x. det fantastiska Topeliusprojektet där sökbarheten verkar väldigt bra, med inbäddade sök ord etc. Så kan jag egentligen inte se några som helst negativa sidor. Topeliusprojektet ger ju också ofta användaren flera versioner av texten att välja mellan, beroende på behovet. 

En annan sak som vi också diskuterade kort på föreläsningen var hur mycket av texten eller kanske snarare verkets egenskaper som går förlorat i och med digitaliseringen. Det stämmer att man inte kan få en helhetsöverblick genom att bara titta på transkriberad text i modern layout. Men samma gäller ju också källor som tryckts i bokformat.

Av de övriga digitala materialen har jag använt på jobbet av digitaliserade tidningar. Till Augustin Ehrensvärds 300 års jublieum tryckte vi upp hans dödsannons från en digitaliserad version av den snart 300 år gamla tidningen. Även om de flesta som besöker utställningen, som ännu finns i Kommendantens hus på Sveaborg, inte kan läsa texten eftersom den är skriven på fraktur så är den tryckt i sådan storlek att det bra går att läsa. Det var min chef som visste att den skulle finnas där. Jag tycker fortfarande att det finns rätt så mycket info i de digitala arkiven, men som studerande är det ganska svårt att veta vad man ska söka efter och hur och därför kan det bli oanvänt.

Crowdsourcing

Wikipedia berättar att crowdsourcing är " "crowdsourcing" är en sammanbindning av orden "crowd" och "outsourcing" och kan på svenska kallas för gruppintelligens. Den termen är förstås inte lika genial som den engelska, eller ens den finska "joukottaminen". Den här bloggen föreslår "tänktalko" vilket är lustigt, kombinationen med tänk och det finska talko blir otroligt svensk, fast sitter lite illa i min finlandssvenska mun.

Själva fenomenet, att man med just talkokraft kan outsourca arbete är ju riktigt rolig och praktisk så länge det används i liten skala. Faran med liknande projekt är ju att de ska kosta arbetsplatser. För organisationer etc är det ju en ypperlig lösning, förutsatt att kvalitetsnivån upprättshålls.

Själv tänker jag lite på förra veckans nyhet om mannen som outsourcade sitt jobb till China och spenderade arbetstiden med att titta på kattvideon på nätet. Jag tycker det var ganska entrepenöriskt gjort av honom, men arbetsgivaren uppskattade ju inte det.

Hur har den tekniska utvecklingen gått till och hur har den påverkat samhället?

Vilka krav ställs i dag på forskare och sakkunniga?

Openglam, ett försök till att museer och arkiv ska göra sitt innehåll mer tillgängligt, specifikt digitalt. En av de första poängerna som videon tar upp är interaktivt digitalt material. Jag läste någonstans att det finns skolor i USA som är integrerade med Apples plattformar så att de flesta textböckerna finns på läsplattor och är interaktiva. Första tanken när man hör om detta är kanske att hur långt skall den digitala revolutionen gå? Hur praktiskt är det på riktigt och lär sig barn alls att använda böcker och andra äldre hjälpmedel?

Men en sak är väldigt relevant för forskare och vetenskap, nämligen de möjligheter till uppdatering som dessa digitala hjälpmedel kan erbjuda. Det är något som i mitt tycke gagnar alla, författare och sakkunniga som är ansvariga för läroplanen kan vara försäkrade om att materialet alltid är uppdaterat. För författare och sakkunniga är det idag otroligt viktigt att material är uppdaterat och ändamålsenligt, särskilt faktaböcker blir väldigt snabbt föråldrade idag. Med digitala platformar som uppdateras slipper man situationer som när jag själv gick i lågstadiet i mitten av 90-talet att vardagen med Sovjetunionen var akut närvarande i nästan alla textböcker, trots att den då inte mera existerade. Barnen lär sig också från säkert relevant material, man sparar på både miljön och ekonomin då inte hela bokserier måste bytas ut.

Ett krav som dessa plattformar förstås orsakar är att sakkunniga, speciellt sådana ansvariga för läroplaner etc., måste akta sig för att inte gå in på en för subjektiv bana. Synkar man hela systemet med en service provider måste man vara väldigt försiktig så att det inte det företagets mission och vision påverkar objektiviteten i det man ska undervisa.

En annan sak som diskuterades på föreläsningen och som slog mig starkt när jag tittade på den här presentationen är feedback och diskussion som blir allt snabbare tack vare internet, twitter, bloggar och facebook med mera. Kontext är också väldigt viktigt. Om man förr sade något till en liten skara åhörare och kontexten var lite fel så var det sannolikt att ingen kanske märkte det eller åtminstone så kunde små fel stryka förbi utan att den stora massan märkte det. 

Presentatören försöker på videon lite skoja till det med att jämföra olika koncept om hur ex. konst kan se ut, hur dans kan se ut och så vidare. För att demonstrera och lite skoja till det visar han ett klipp på en Maori Haka. Det ska vara lite vitsigt med stora karlar i bastkjol som skriker slår sig på bröstet och visar tungan. Han kallar det dans. Vilket jag råkar veta, eftersom jag studerat Maorikulturen på universitetet i Auckland, är en ganska stor skymf mot Maorikulturen. Traditionellt sätt skulle den här hakan absolut inte kunna visas sådär bara utan att man frågat kaumatu från den sagda hapun om lov. Dessutom är detta frågan om en så kallad krigisk styrkeritual och är nog ganska långt från dans. Nå ja, jag kunde föreläsa hur länge som helst om Maorikulturen. Min poäng är att det är väldigt respektlöst att behandla hakan sådär, men eftersom föreläsaren använde klippet på en föreläsning någonstans i Finland, så långt från Nya Zeeland man kan komma, är det en tämligen liten chans att någon från Maorikulturen skulle bli sårad. Men tack vare internet så finns klippet uppe för vem som helst att se och får åtminstone mig att ifrågasätta resten av hans exempel. Hur insatt är han egentligen tänker jag?

Uppdaterat

Så, nu borde bloggen ha fått rätt version av texten med mer rätt layout. Det blev en rätt så lång text om Manovich. Begrepp och klassifikationer är som synes inte riktigt "my cup of tea" jag är mer intresserad av hans åsikter om framtiden och det framtida internet.

Vad är information, kunskap och kommunikation? Vilken betydelse har mediet - och vad är betydelse?

Texten av Lev Manovich handlar om begreppet digital. Både på föreläsningen och i kurslitteraturen samt i övrigt har man kastat omkring begrepp som digital inföding. Jag tror det nämndes under första föreläsningen att vi studenter nästan är digitala infödingar. Själv är jag några år äldre än de övriga studerande, inte många men tillräkligt för att man i teorin kunde ifrågasätta om jag kan räknas till de infödda. Tror att min lågstadieskola fick en datorsal först när jag gick på fyran eller femman (i och för sig gick jag i en av Helsingfors mest konservativa skolor men ändå). I verkligheten tror jag nog att jag räknas eftersom båda mina föräldrar är systemexperter till yrket och digitala hjälpmedel har alltid funnits i mitt liv. Kanske det är därför jag får en liten snarkvarning när jag börjar läsa texten. Det känns igen som om en lite äldre forskare tar åt sig det stora konceptet DIGITAL och gör en antropologisk resa i ämnet. Om dagens studenter skulle skriva om samma ämne om sig fem år tror jag att det skulle vara en mycket annorlunda text.

Särskilt kommentarerna om den sociala aspekten av media känns föråldrad, hela poängen med säg internet är ju olika komponenter som kommunicerar med varandra och skickar information från olika håll i världen.

While digital representation makes possible for computers to work with images,text, sounds and other media types in principle, it is the software that determines what we can do with them. So while we are indeed ‘beingdigital’, the actual forms of this ‘being’ come from software.

Manovich hävdar dessutom att det inte finns någon digital media utan endast softa som appliceras på media. Han anser att ifall man inte kodar så har man egentligen ingenting att göra med de olika filerna som utgör den digitala median. Han hävdar alltså att det digitala mediet inte spelar någon roll, endast softan gör det. Jag håller delvis med honom, visst har softan en otrolig roll i behandlandet och användandet av digital media. Jag tycker ändå att han har tagit konceptet digital media litet för långt, han har dissekerat ett samlingsbegrepp men jag ser inte riktigt nyttan i hans filosoferingar. Vad är mervärdet? 

I en intervju säger Manovich följande:

We have to accept that the Internet is changing. Because maybe five years ago it was possible to talk about a single Internet. Well, I don't think that there's a single Internet now. The Internet is not a single medium. It's maybe a dozen media which happen to use the same technical platform. But each medium uses very different conventions, it has a different style.

Här tycker jag att han har en klar poäng, mycket klarare än i sin skrivna text.

I en annan intervju tar han upp en intressant aspekt i förhållande till digital kommunikation, nämligen Förenta staternas dominans på softa marknaden. Argumenten i den här artikeln känns mycket mer relevanta för mig även om det är frågan om en över tio år gammal intervju. I intervjun drar han också paraleller till den europeiska modernismen i början av 1900-talet var en reaktion på ny amerikansk teknologi. Med facit på hand så vet vi ju att USA fortsatte dominera IT-världen ännu in på 2000-talet medan det nu egentligen sker en förflyttning till Asien. Europa har fallit ännu längre bak än då Manovich intervjuades, i alla fall enligt mig.

Jag tycker det är intressant att fundera mer kring den framtida utvecklingen än på de digitala mediernas sammansättning. Vi har en situation idag då vi är helt nöjda med att låta USA leda utvecklingen. För Finlands del är det också viktigt att vi inte stagnerar i vår Pisa framgång utan fortsätter jobba för kreativt skapande. I USA och Asien är man beredd att jobba mycket hårdare än i Finland, längre arbetsdagar osv. Om det gör människan lyckligare är en annan fråga men faktum är att det ger dessa andra länder försprång när det gäller marknad och utveckling.

Angående snarkvarningen tidigare så har Manovich också i den senare intervjun en kommentar till digital infödingar som jag tycker är intressant:

I do hope that the new generation of students who are growing up with computers will use them as a true medium for the cultural expression of the generation–but not simply to make videos, arrange music, or design clothes–but, rather, to design software and interfaces themselves.