Vilka krav
ställs i dag på forskare och sakkunniga?
Openglam,
ett försök till att museer och arkiv ska göra sitt innehåll mer tillgängligt,
specifikt digitalt. En av de första poängerna som videon tar upp är interaktivt
digitalt material. Jag läste någonstans att det finns skolor i USA som är integrerade
med Apples plattformar så att de flesta textböckerna finns på läsplattor och är
interaktiva. Första tanken när man hör om detta är kanske att hur långt skall
den digitala revolutionen gå? Hur praktiskt är det på riktigt och lär sig barn
alls att använda böcker och andra äldre hjälpmedel?
Men en sak
är väldigt relevant för forskare och vetenskap, nämligen de möjligheter till
uppdatering som dessa digitala hjälpmedel kan erbjuda. Det är något som i mitt
tycke gagnar alla, författare och sakkunniga som är ansvariga för läroplanen
kan vara försäkrade om att materialet alltid är uppdaterat. För författare och
sakkunniga är det idag otroligt viktigt att material är uppdaterat och
ändamålsenligt, särskilt faktaböcker blir väldigt snabbt föråldrade idag. Med
digitala platformar som uppdateras slipper man situationer som när jag själv
gick i lågstadiet i mitten av 90-talet att vardagen med Sovjetunionen var akut
närvarande i nästan alla textböcker, trots att den då inte mera existerade.
Barnen lär sig också från säkert relevant material, man sparar på både miljön
och ekonomin då inte hela bokserier måste bytas ut.
Ett krav
som dessa plattformar förstås orsakar är att sakkunniga, speciellt sådana
ansvariga för läroplaner etc., måste akta sig för att inte gå in på en för
subjektiv bana. Synkar man hela systemet med en service provider måste man vara
väldigt försiktig så att det inte det företagets mission och vision påverkar
objektiviteten i det man ska undervisa.
En annan
sak som diskuterades på föreläsningen och som slog mig starkt när jag tittade
på den här presentationen är feedback och diskussion som blir allt snabbare
tack vare internet, twitter, bloggar och facebook med mera. Kontext är också väldigt
viktigt. Om man förr sade något till en liten skara åhörare och kontexten var
lite fel så var det sannolikt att ingen kanske märkte det eller åtminstone så
kunde små fel stryka förbi utan att den stora massan märkte det.
Presentatören
försöker på videon lite skoja till det med att jämföra olika koncept om hur ex.
konst kan se ut, hur dans kan se ut och så vidare. För att demonstrera och lite
skoja till det visar han ett klipp på en Maori Haka. Det ska vara lite vitsigt
med stora karlar i bastkjol som skriker slår sig på bröstet och visar tungan.
Han kallar det dans. Vilket jag råkar veta, eftersom jag studerat Maorikulturen
på universitetet i Auckland, är en ganska stor skymf mot Maorikulturen.
Traditionellt sätt skulle den här hakan absolut inte kunna visas sådär bara
utan att man frågat kaumatu från den sagda hapun om lov. Dessutom är detta
frågan om en så kallad krigisk styrkeritual och är nog ganska långt från dans.
Nå ja, jag kunde föreläsa hur länge som helst om Maorikulturen. Min poäng är
att det är väldigt respektlöst att behandla hakan sådär, men eftersom
föreläsaren använde klippet på en föreläsning någonstans i Finland, så långt
från Nya Zeeland man kan komma, är det en tämligen liten chans att någon från
Maorikulturen skulle bli sårad. Men tack vare internet så finns klippet uppe
för vem som helst att se och får åtminstone mig att ifrågasätta resten av hans
exempel. Hur insatt är han egentligen tänker jag?
Så öppenhet är det som krävs av dagens sakkunniga, både att dela med sig information och ta till sig ny information? Jag håller med dig.
VastaaPoistaMycket intressant detta med Maorikulturen, det var alldeles säkert helt oavsiktligt av Edson, men som du säger, saker kan väldigt lätt och snabbt hamna i helt annorlunda sammanhang och få helt nya tolkningar och betydelser.